Varför jag bytte rum

Hej på dig!
Under lovet bytte jag rum och jag tänkte berätta anledningen här.

Jag vill börja inlägget med att detta inlägg kommer låta vädigt bittert och nedlåtande men jag skriver inte inlägget för att hata på någon. Detta skriver jag endast för att jag vill kunna kolla tillbaka på min blogg och kunna minnas hur det var.

Okej, så då börjar vi.
Som jag tror jag har nämnt så var min rumskompis en tjej från Tyskland. Hon var ett år yngre än mig och kom från en större stad än vad jag gör. Enligt mig var hon steriotypen av en amerikansk high school chearleader - Bortskämd, bryr sig mest om sig själv och kan säga väldigt elaka saker på grund av det. Hon var väldigt utseendefixerad men hon lät mig göra mina saker ifred så jag brydde mig inte så mycket om allt detta. Alla har dåliga sidor, och även om hon inte är min typ så tycker jag inte nödvändigtvis att hon är en dålig person.

I början försökte vi umgås och bli kompisar, men vi båda insåg väldigt snabbt att vi var väldigt olika och vi hittade ingenting att prata om och vi klickade inte riktigt. Detta var helt okej för mig, för man kan ju inte vara vän med alla, eller hur?

Och om det hade slutat så hade jag nog än idag haft henne som rumskompis. Som jag skrev så tycker jag inte hon är en dålig person, men anledningen till varför jag bytte rum var för att hon var en väldigt dålig rumskompis. Det var väldigt små grejer som skedde som i slutändan gjorde att jag ta beslutet att jag ville byta rum.

Efter att vi hade insett att vi inte skulle bli kompisar med varandra var det som att hon bestämde att om man inte kan vara kompisar känner man varandra inte eller är ovänner. I vårt fall blev vi främlingar. Hon slutade nämligen säga hej och hej då när hon kom och gick, och när man gick förbi varandra utanför rummet kollade hon inte ens på mig.

Sedan blev det som mitt "ansvar" att handla toapapper och städa rummet, för hon gjorde inget annat än att tog ut soporna ibland. Jag har inget emot att städa, men det jag störde mig på var att hon inte gjorde det och som "förväntade sig" att jag skulle göra det. Sen med toapapper-problemet bestämde jag mig tillslut för att göra ett litet test. Jag gick inte och köpte toapapper när det började ta slut för att se om hon skulle göra det. Det slutade med att jag vaknade en morgon och fick börja dagen med att gå och handla toapapper för hon hade använt upp det sista utan att fylla på eller ens säga till.

Det som fick mig att börja fundera på att byta rum var att hon började lyssna på musik i sina hörurar. Nu tänker du säkert "Men Emelie, nu är du ju bara barnslig". Grejen är att hon lyssnade med så hög volym att jag kunde ha sjungt med i låtarna hon lyssnade på, för jag hörde klart och tydligen musiken genom hörlurarna. Hon satt jämt uppe till 2-3 på nätterna, vilket var något jag inte brydde mig om förrän hon började lyssna så högt på musik, för nu kunde jag inte somna på grund av det.

Eftersom det var så många småsaker som jag jämt gick runt och störde mig på påverkades mitt humör väldigt mycket. Först fick jag ju inte sova bra, så jag var jämt trött och jag var jämt irriterad och klagade hela tiden. Jag trivdes inte att vara i rummet och jag trivdes inte med mitt nya sinnesstämning.

Det som fick mig att till slut tog steget till att byta rum var en liten händelse där jag ställde henne en fråga och hon svarade väldigt "bitchigt" och otrevligt tillbaka och efter det blev det bara en ännu jobbigare stämning när vi var i samma rum.

Jag var rädd för att byta rum dock. "Tänk om min nya rumskompis är okej med mig prata i telefon så mycket jag gör", "tänk om hon är värre än hon jag har nu" och liknande flög runt i huvudet. Men jag har vunnit på lotto eller något. Min nya rumskompis pluggar på själva universitetet. Hon är fem år äldre än mig från Kazakstan, och hon sa att hon har bott här i 3~år. Så hon har hunnit ha många rumskompisar och insett att man inte måste bli kompis med dem, så vi är bara som bekanta. Säger hej och hejdå och så. Jag brukar gå och lägga mig lite innan henne men när jag lägger mig tar hon sin dator och sätter sig i sin säng och sen släcker hon lampan för min skull. Hon är så respektfull och snäll!
Nu eftersom universitetet har sitt jullov har hon åkt tillbaka till sitt hemland och kommer inte komma tillbaka igen förrän efter jag har åkt hem, så från den 15e har jag i princip haft mitt eget rum! Jag kunde inte önskat mig något bättre.

Vad hade du gjort om du hamnade i samma situation? Intressant att höra hur andra resonerar!